Är VI maktlösa mot terroister?

Så kan vi vinna kriget mot terrorn
KRÖNIKA. En Expressenkrönika i söndags hade rubriken ”Islam är en farlig religion”. Kontentan var att västvärldens största fiender finns bland muslimerna och utgör just nu ett större hot än kommunister, nazister och Knutbybor. Typ.

De största hoten mot kvinnor (våldtäkt med mera) har i alla tider kommit från män. Att därifrån ta steget till att säga att ”mannen är det farliga könet” är idiotiskt. Kvinnorna som på väg hem från krogen håller hårt i pepparsprejen anser trots allt att män är underbara och oumbärliga. Med skalpeller kan man döda, eller rädda liv i kirurgikliniker. Gift och motgift, bägge finns i ormen.

I kriget mot terrorismen är alla vanliga, vettiga muslimer våra viktigaste vänner. Det är de som kommer att uppfostra framtidens muslimer och tala eventuella västhatare i moskén till rätta. Vi ska vara jävligt glada över att de finns. Varje gång ett dåd begåtts ”i Islams namn” borde vi gå till Medismoskén och dela ut blommor, för att visa att vi vill ha med dem på vår sida i kampen.

Demokratin är lika skör som blommorna som nu kvävs av avgaser vid King’s Cross. Bägge behöver näring. Rätt näring är vänlighet till de du ogillar och dialog med de du misstror.

Bryt gamla mönster. Är du kristen? Gå till en moské och be där i dag. Muslim? Be på ett buddhistcenter. Ordförande för en somalisk förening? Skicka blommor till Sverigedemokraterna. Pizzeriaägare? Ställ en skylt som säger ”rabatt till skinheads” utanför.

Alla mänskliga situationer (ja, ALLA) är antingen baserade på kärlek eller rädsla. Jag vet, allt detta låter pluttinuttigt och naivt. Men jag kan inte hjälpa att jag känner mer respekt för Dalai Lama och Di Leva än Bush och bin Laden. Hur mycket elände har inte de ”icke-naiva” skapat!

Det kanske är därför vi fortsätter ha samma gamla problem? För att vi anser kärlekshandlingar vara naiva, så vi kommer med samma rädsloreaktioner som alltid, misstror mer, misstänker þer, pissar på andras religion än en gång och får dem att känna sig missförstådda och hatade.

Det pratas om hårdare tag och militära ingripanden. Någon gladdes över alla övervakningkameror i London, med vilkas hjälp han hoppades att bombmännen skulle fångas. Hur hjälper det de dödade? Har kameror någonsin FÖRHINDRAT något?

Hur kommer det sig att arabländerna med þest arga ”frihetskämpar” är de minst fria? Att Tyskland som ansåg sig vara överlägsen fick alla sina storstäder pulveriserade? Att Iran med sin påtvingade kyskhet mellan könen aldrig har haft så många horor på gatorna? Att USA som har mest vapen att försvara sig med blev offer för tidernas terrorattack? Har hårdare tag någonsin löst något?

"Blommor" dikt Palettens webbplats

"Blommor" dikt Palettens webbplats: "Blommor

Blommor röda, gula, gröna.
Alla är då lika sköna.
I ett litet hokuspokus
tänds i gräset tusen krokus.
Många blåa, många röda
växer upp bland snårena.

Dikt av Viktoria T"

agata: Le, för fan(detta har jag snott från en annan blogspotsida!?)

agata: Le, för fan: "Le, för fan
Jag är så fascinerad av människor. Särskilt arbetskamrater som man inte kan välja själv. De flesta är trevliga. Lite knasiga, kanske, men lättsamma vid fikabordet.
Alla är inte så.
Tänk att det finns folk som kan gå till jobbet dag efter dag, år efter år och vara lika jävla sura och otrevliga jämt.
Hur tänker de? 'Den här dagen är ändå förstörd. Då ska ingen annan ha det trevligt heller. Jag kan lika gärna bete mig som en bitch from hell hela veckan.'

Eller de där besserwissrarna som hela tiden ska ha rätt, oavsett om de vet vad de pratar om eller inte. Så mycket energi det måste gå åt till det hela dagarna.

När nu arbetet tar så mycket av ens tid så måste man ju försöka ha trevligt när man är där. Och om det inte är trevligt på jobbet, om man vantrivs eller bara mår kasst i allmänhet så får man banne mig byta jobb eller bita ihop och göra något åt situationen.

Jo, jag vet att det finns outhärdliga arbetsplatser med mobbning och förtryck och pennalistiska chefer som gör livet surt, men det är inte de arbetsplatserna jag menar utan MIN arbetsplats där det på det hela taget är trevligt och lättsamt. Ändå finns det såna som aldrig klarar av att dra på munnen och vara normalt artigt trevliga utan måste hacka och gnälla och klanka ner på andra.

Tur att man är så jävla bra själv.
"

(Sommaren ler)

(Sommaren ler): "Sommaren ler
och molnen
Det är så skönt
och befriande
en solig sommardag

Koltrasten sjunger
och syrsan
Det hummar
så välkomnande
bland hagens snår

Vinden fläktar
och skuggan
Det är så vilsamt
och tryggt
bland skogens träd

Solen ler
och molnen
en härlig sommardag"

Datahistorier

Datahistorier: "Är Du beroende?

Hur du vet att du är starkt beroende av nätet:

* teknisk support ringer DIG.
* någon berättar ett skämt och du svarar 'LOL'.
* du skriker ut någons handle när du har sex.
* du har en personlig registreringsskylt med din handle.
* du har för länge sen slutat prata i fullständiga meningar.
* du vet mera om dina 'buddies' än om din partner.
* du skyller dina röda ögon på för mycket festande.
* du vägrar ta anställning på ett företag som inte är uppkopplade.
* du loggar in och får genast ett flertal meddelanden från dina 'buddies'.
* din partner lämnar dig.
* din hund lämnar dig.
* din telefonsvarare /mobilsvar låter 'BRB'.
* du träffar någon du inte tycker om och letar förtvivlat efter 'ignore' knappen.
* du är inloggad före frukost och morgontoaletten.
* du dubbelklickar på fjärrkontrollen.
* Telia kommer och lämnar telefonräkningen personligen.
* Telia gratulerar dig till 'Årets privat abonnent'.
* Telia övergår till månadsdebitering.
* din nätverksleverantör erbjuder specialpris på fast anslutning denna månad.
* Telia och din nätverksleverantör erbjuder dig anställning som nätövervakare.
* du väljer semester efter det ställe som har den bästa uppkopplingen.
* din specificerade telefonräkning är tjock som telefonkatalogen (för att hålla koll på samtalen).
* du kan läsa eftertexterna på bio.
* du skriver maskin snabbare än din sekreterare.
* du skriver 80 tecken per minut eller mer.
* du vill bli begravd med din dator när du dör eller tvärtom.
* du skaffar dator och modem till dina föräldrar/barn/partner 'för att få mer tid med familjen'.
* du är pank, ditt modem ryker och du säljer din kropp på gatan för att få ihop till ett nytt.
* du ler 'sidleds' =).

AV-Calle

AV-Calle

Dagens huvudledare
Afrika behöver mer än medlidande


Skuldavskrivningen är återigen på tapeten. Men frågan är om västvärlden inte stjälper mer än den hjälper om länder inte får ta ansvar för skulder de själva tagit på sig.

Så var det återigen dags för en samling artister att dra ett musikaliskt strå till den afrikanska stacken. Man skulle kunna ironisera över bevekelsegrunder. Över hur en bortglömd exstjärna som Bob Geldof ser sin chans att med Afrika som svepskäl åter bada i det värmande strålkastarljuset.

Men det vore antagligen både fel och orättvist. Flera av dem som deltog har inga problem att dra fulla hus även utan den afrikanska svälten som tema. Det finns egentligen inget skäl att misstro artisterna för att avsikterna inte skulle vara goda och uppriktiga.

Det är svårt att stå likgiltig inför svält, inför folkmord och inför flyktingkatastrofer. Många av oss vill hjälpa. Men frågan är om man gör det genom galor som denna. Eller genom bistånd, FN:s millenniemål eller skuldavskrivning.

Den goda nyheten inför G8-ländernas möte i Skottland denna vecka är att Afrika hamnat högt upp på dagordningen. Men Tony Blairs satsning på att få igenom en omfattande skuldavskrivning för flera afrikanska länder är behäftad med åtskilliga problem. Precis som artistgalor.

Den första live aid-galan ses nu som ett paradexempel på insatser som gjort mer skada än nytta. När båtlasterna med spannmål till sist nådde Etiopen var kriget över och näringsverksamheten i gång. Priserna dumpades. Och de lokala odlarna fick svårt att sälja sina varor. En marknad som hade börjat fungera igen slogs sönder. Skuldavskrivning är inte heller någon "quick-fix". Efter sekel av kolonialisering och efterföljande decennier av allehanda bistånd odlas föreställningen om att det är västvärlden som är orsaken till alla problem på kontinenten. Och inte de många dåliga och korrupta politiska ledare som dragit ned också länder som kryllar av naturtillgångar i fattigdomsträsket. Passiviseringen och demokratiska fallgropar är en annan aspekt.

Det finns exempel på länder som fått sina skulder avskrivna bara för att i nästa andetag glatt ta på sig nya. Kontinenten bjuder också på exempel där skuldlättnader sannolikt påverkat valutgången och hjälpt usla politiska ledare att klamra sig fast vid makten.

I många afrikanska länder är utbildningsnivån låg och medierna allt annat än fria. Den bild av skuldavskrivningar och biståndssatsningar som erbjuds de afrikanska folken är i många fall den bild som regeringen väljer att måla upp.

Och varför ge någon annan äran för det man kan ta åt sig själv?

Men ur just denna aspekt är skuldavskrivningar att föredra framför bistånd i form av exempelvis sjukhusbyggen och skolor. Få svenskar torde kunna uppge i vilken mån Sverige är skuldsatt och i så fall till vilket belopp.

Afrikaner utan vare sig utbildning eller tillgång till korrekt information klarar förstås inte den uppgiften bättre. Skolor och sjukhus syns i allmänhetens ögon på ett helt annat sätt än skuldavskrivningar. Rivna skuldebrev skapar också - åtminstone rent teoretiskt - det politiska svängrum varje demokrati behöver.

I stället för att statsbudgeten äts upp av ränteutgifter så kan utrymmet användas för att regeringen själv ska kunna avgöra vad landet mest av allt behöver. Och sedan stå till svars för sina prioriteringar i fria val.

Men så ser det sällan ut. Om man lärt sig att man kan få sina skulder avskrivna en gång, varför inte låna lite till? Varför ta ansvar när det ytterst finns någon annan som tar ansvar åt en? Och varför inte fullfölja den i Afrika så vanliga traditionen: att ta tillfället i akt och berika sig själv, sin familj och sina vänner?

Den enda långsiktiga lösningen är att ge afrikanska länder samma möjligheter som europeiska att försörja sig själva. Att ge bistånd med ena handen och upprätta handelshinder med den andra är ett sätt att hålla Afrika kvar i bidragsberoende och i ett läge av demokratiskt underskott.

EU är en stor bov i dramat. USA en annan. Och det mest vansinniga i det hela är att handelshindren inte ens är bra för västvärlden. Enstaka storbönder tjänar grova pengar på att konkurrensen sätts ur spel, medan alla vi som är konsumenter förlorar. Precis som afrikanerna.

Det bistånd som verkligen skulle kunna göra långsiktig skillnad stavas därför varken Sida, Röda korset eller Diakonia. Det stavas i stället konsumentrörelser. Det är vad Tony Blair skulle kunna påpeka för sina vänner i G8.