SVERIGE Mediadrevet är igång. Den här gången handlar det om en 32-årig man med brittisk ursprung som misstänks för att ha smittat ett stort antal kvinnor med hiv.

Många hivpositiva kvinnor och män i Sverige känner sig oroliga. Och det har man anledning att vara. Medias sätt att rapportera om de här männen och kvinnorna ökar utsattheten och stigmatiseringen av en redan utsatt grupp människor – nämligen hivpositiva barn, ungdomar med hiv och vuxna kvinnor och män som lever med hiv.
I spåren av stigmatiseringen följer också självstigmat, en negativ uppfattning av det egna jaget: Ett självstigma som om den inte motverkas kan få katastrofala följder. Man skulle kunna hårdra det hela och säga att media är med och skapar de kvinnor och män som man hänger ut på braskande löpsedlar.

Medias bild är inte sällan endimisionell och enkelriktad. Grundläggande för stigmatisering är att peka ut och särskilja en grupp från samhällets rådande norm av vad som är önskvärt och inte önskvärt. Media är ett bra exempel på hur man på ett effektivt och skoningslöst sätt kan stigmatisera en grupp av människor, nämligen hivpositiva kvinnor och män. Den hivpositive demoniseras och utmålas som en brottsling, gärna moraliskt förkastlig och man lyfter också fram karaktärsdefekter som ska förstärka bilden av den moraliskt förfallne individen. De som sedan blivit utsatta för denne person fråntas i media allt eget tänkande och ansvar och görs till viljelösa offer, styrda av en person som beskrivs som en manipulativ och sexgalen person.

Det är viktigt att poängtera – personer som lever med hiv har ett sexliv, precis som vilken annan Svensson som helst. Och det allra största flertalet är ansvarsfulla och ansvarstagande. Man använder alltså kondom vid anala och vaginala samlag.
Sen finns det naturligtvis undantag. Och dessa få undantag är i de allra flesta fall personer som har problem av något slag. Några lever i förnekelse på grund av samhällets stigma och diskriminering av personer med hiv. Det kan röra sig om att man är inne i ett missbruk eller har psykisk sjukdom. En annan anledning är känslan av utanförskap som förstärks bland annat av medias sätt att rapportera om sådana här fall. Till sist kan det också handla om att samhällets och närståendes stöd misslyckats kapitalt.

Rapporteringen och historierna genom åren kring personer som överfört hiv visar entydigt att rådande smitskyddslagstiftning motverkar sitt syfte, nämligen att skydda medborgarna från smitta. Genom att ålägga personer med hiv att alltid berätta om sin hiv, inleds man i en falsk trygghet. De flesta tror att alla som har hiv berättar om det innan man har sex. Somliga gör det alltid, somliga gör det aldrig, somliga gör det ibland.
De flesta tror att alla som har hiv vet om att de är bärare av viruset Så är det inte. Det finns många, hur många vet ingen, som är smittade utan att veta om det.
Kondom är det bästa skyddet mot hiv. Inte vad som sägs eller inte sägs!

Till sist ett upprop till samtliga organisationer, föreningar med flera som på ett eller anat sätt arbetar med hivfrågor. Förena er i ett gemensamt upprop och ta avstånd från medias rapportering och allt som bidrar till att stigmatisera, diskriminera och kriminalisera personer med hiv.
Det är viktigt att personer som lever med hiv känner att de har stöd i tider som dessa.

Walter Heidkampf
9/6 2007, 12.00