Han är uppstånden,
han är sannerligen uppstånden!
Så hälsar människor varandra runt om vår jord idag. En hälsning som bär på en ny början, en omstart, ett nytt ljus. Trots allt – liv på nytt. Liksom vårsolen med värme kommer åter mellan hagelskurar. Liksom videkvistarnas knoppar försiktigt, men kraftfullt, tittar fram. Hela skapelsen återuppstår på nytt.
Gravstenen var bortrullad. Graven var tom. Ljuset kunde stråla in och skingra gravens mörker.
Ibland stänger vi inne Livet självt längst inne i mörkret, bakom lager på lager av de största stenblock vi kan hitta. Vi döljer våra begåvningar, vi döljer våra talanger och styrkor för att de skrämmer oss. Vi väljer alldeles för ofta att dölja oss själva och hänvisar oss till att sitta gömda i gravens mörker för att vi är rädda för vad som kan hända om Livet får fritt spelrum.
Tänk om det är så att den där ängeln som rullade bort stenen från graven också kommer till dig och mig? Tänk om påsken innebär att Gud rullar bort både dina och mina stenar och hjälper oss att komma ut som de vi är?
Tänk om orden ”Var inte rädda” också gäller oss? Tänk om Livet är så starkt att inte ens det största stenblock kan stänga det inne?
Glad Påsk!
Välkommen till Livet.
