Prata inte med någon du inte känner

Det är tidigt på morgonen och jag kliver på bussen, stämplar, säger hej till busschauffören som stirrar på mig, utan att säga hej tillbaka. Sedan sätter jag mig långt fram där båda platserna är lediga.

Varje gång bussen stannar och ett nytt lass med människor stiger på så håller jag andan, precis när de går förbi mig, och jag tänker: sätt dig inte brevid mig, snälla. Samtidigt som jag pressar mig mot fönstret och tittar ut. Varför? Är jag så rädd för att någon ska sätta sig bervid mig? Hon eller han kommer ju inte direkt att döda mig, antagligen inte ens prata med mig.. Först när alla har gått förbi och satt sig på andra lediga platser, så pustar jag ut.
Vid nästa busshållplats; samma sak. Jag kollar runt omkring mig, och ser att alla sitter på varsitt tvåsitssäte, ännu är det ingen som har vågat sätta sig bervid någon främling. Det händer bara när bussen blir tillräkligt full, men då sätter man sig långt ifrån varandra. Hon som sitter närmast fönstret pressar sig emot det och låtsas vara väldigt intsesserad av bilarna utanför, och han som sitter ytterst sitter precis så att han inte ramlar av sätet, men får hålla i sig så fort det kommer en kurva.

Har vi alltid varit så här rädda för främlingar eller har vi blivit det med tiden? Är det så inpräglat det som mamma och pappa sa när man var liten att: "Prata aldrig med någon du inte känner".
När jag åker med någon kompis och jag ser att alla sitter ensamma så bler jag nästan sur; "Varför sätter man sig helt själv på ett tvåsitssäte? Då tar man ju bara upp plats, det finns ju faktiskt de som vill sitta brevid varandra, men då går inte det för att folk är helt enkelt för rädda för att ens komma på tanken att sätta sig brevid någon man inte känner."

Av: Snusmumriken(snott från P3 Stars sida)