Sagan om ett underligt folk

Det var en gång en ung afrikan, som under ett år besökt ett land på norra halvklotet. Det var ett väldigt exotiskt land med djurälskande invånare, började han sin berättelse vid återkomsten till hembyn.

Några dagar under början av solperioden dyrkade de med iver sina fjäderfän. De smyckade sina hem med hönsfjädrar och bilder av kycklingar, de förtärde ägg i olika konsistens, de klädde ut sina barn, tände eldar och smällde raketer.
Det var någon slags ond gudom de försökte skrämma bort.

Senare på året, när solen som de alla dyrkade, stod högt på himlen, klädde de en stång med blad och blommor och reste den mot skyn. Sedan dansade de runt och sjöng sitt lands vemodiga sånger. Jag minns särskilt hur de härmade grodornas rörelser och ljud.

När kvällarna blev mörkare flockades människorna kring enkla ljuslågor. Nu hade de vuxna haklappar och små mössor på sig. De djur man nu hyllade var små dyra skaldjur, som de åt tillsammans med starka drycker, som detta folk älskar.

Det hemskaste hände mig när nätterna var som allra längst.
En natt öppnades min dörr och en mängd kvinnor i vita, fotsida klädnader trängde in. En kvinna hade ljus kring sitt hår och allesammans sjöng om hästar och talade om katter.
Men jag fick vara med och se när de firade den stora grisfesten. De anrättade grisen på många sätt och när de på första dagens afton hade ätit - då kom deras gud.
Ja, de sa ju aldrig att det var så, men jag förstod nog. Han liknade vår gamle medicinman - med mask framför ansiktet och med underliga kläder. Han hade dyrbara gåvor med sig till dem en gång om året.

Det är ett mycket underligt och exotiskt folk.