AV-Calle
Dagens huvudledare
Afrika behöver mer än medlidande
Skuldavskrivningen är återigen på tapeten. Men frågan är om västvärlden inte stjälper mer än den hjälper om länder inte får ta ansvar för skulder de själva tagit på sig.
Så var det återigen dags för en samling artister att dra ett musikaliskt strå till den afrikanska stacken. Man skulle kunna ironisera över bevekelsegrunder. Över hur en bortglömd exstjärna som Bob Geldof ser sin chans att med Afrika som svepskäl åter bada i det värmande strålkastarljuset.
Men det vore antagligen både fel och orättvist. Flera av dem som deltog har inga problem att dra fulla hus även utan den afrikanska svälten som tema. Det finns egentligen inget skäl att misstro artisterna för att avsikterna inte skulle vara goda och uppriktiga.
Det är svårt att stå likgiltig inför svält, inför folkmord och inför flyktingkatastrofer. Många av oss vill hjälpa. Men frågan är om man gör det genom galor som denna. Eller genom bistånd, FN:s millenniemål eller skuldavskrivning.
Den goda nyheten inför G8-ländernas möte i Skottland denna vecka är att Afrika hamnat högt upp på dagordningen. Men Tony Blairs satsning på att få igenom en omfattande skuldavskrivning för flera afrikanska länder är behäftad med åtskilliga problem. Precis som artistgalor.
Den första live aid-galan ses nu som ett paradexempel på insatser som gjort mer skada än nytta. När båtlasterna med spannmål till sist nådde Etiopen var kriget över och näringsverksamheten i gång. Priserna dumpades. Och de lokala odlarna fick svårt att sälja sina varor. En marknad som hade börjat fungera igen slogs sönder. Skuldavskrivning är inte heller någon "quick-fix". Efter sekel av kolonialisering och efterföljande decennier av allehanda bistånd odlas föreställningen om att det är västvärlden som är orsaken till alla problem på kontinenten. Och inte de många dåliga och korrupta politiska ledare som dragit ned också länder som kryllar av naturtillgångar i fattigdomsträsket. Passiviseringen och demokratiska fallgropar är en annan aspekt.
Det finns exempel på länder som fått sina skulder avskrivna bara för att i nästa andetag glatt ta på sig nya. Kontinenten bjuder också på exempel där skuldlättnader sannolikt påverkat valutgången och hjälpt usla politiska ledare att klamra sig fast vid makten.
I många afrikanska länder är utbildningsnivån låg och medierna allt annat än fria. Den bild av skuldavskrivningar och biståndssatsningar som erbjuds de afrikanska folken är i många fall den bild som regeringen väljer att måla upp.
Och varför ge någon annan äran för det man kan ta åt sig själv?
Men ur just denna aspekt är skuldavskrivningar att föredra framför bistånd i form av exempelvis sjukhusbyggen och skolor. Få svenskar torde kunna uppge i vilken mån Sverige är skuldsatt och i så fall till vilket belopp.
Afrikaner utan vare sig utbildning eller tillgång till korrekt information klarar förstås inte den uppgiften bättre. Skolor och sjukhus syns i allmänhetens ögon på ett helt annat sätt än skuldavskrivningar. Rivna skuldebrev skapar också - åtminstone rent teoretiskt - det politiska svängrum varje demokrati behöver.
I stället för att statsbudgeten äts upp av ränteutgifter så kan utrymmet användas för att regeringen själv ska kunna avgöra vad landet mest av allt behöver. Och sedan stå till svars för sina prioriteringar i fria val.
Men så ser det sällan ut. Om man lärt sig att man kan få sina skulder avskrivna en gång, varför inte låna lite till? Varför ta ansvar när det ytterst finns någon annan som tar ansvar åt en? Och varför inte fullfölja den i Afrika så vanliga traditionen: att ta tillfället i akt och berika sig själv, sin familj och sina vänner?
Den enda långsiktiga lösningen är att ge afrikanska länder samma möjligheter som europeiska att försörja sig själva. Att ge bistånd med ena handen och upprätta handelshinder med den andra är ett sätt att hålla Afrika kvar i bidragsberoende och i ett läge av demokratiskt underskott.
EU är en stor bov i dramat. USA en annan. Och det mest vansinniga i det hela är att handelshindren inte ens är bra för västvärlden. Enstaka storbönder tjänar grova pengar på att konkurrensen sätts ur spel, medan alla vi som är konsumenter förlorar. Precis som afrikanerna.
Det bistånd som verkligen skulle kunna göra långsiktig skillnad stavas därför varken Sida, Röda korset eller Diakonia. Det stavas i stället konsumentrörelser. Det är vad Tony Blair skulle kunna påpeka för sina vänner i G8.
